Adjö
Kategori: Allmänt
Då så. Semestern är över, jag är lite tröttare och förhoppningsvis i lite bättre form än i början av månaden. Det känns lite surealistiskt att månaden faktiskt har gått, och att jag inte brutit ihop totalt. Hur det har varit har jag försökt förmedla så gott det bara har varit möjligt. Därför vet ni att det var jobbigt, om ni nu trodde något annat.
Men, jag står som sagt relativt hel och ren på andra sidan, och det finns en hel del att tacka för just detta.
Försök hålla ut medan jag gör mitt bästa för att räkna upp er alla, för på ett sätt eller ett annat så tror och hoppas jag att du är en av dem.
Först ut, att det här projektet över huvud taget fick luft att flyga är tack vare bland andra Johan Blomster. Om en anledning är noblare än någon annan vet jag inte, men vare sig det var för gemene mans intresse eller för ditt eget höga nöjes skull, tack.
Under flera av mina träningstimmar, och fler när jag inte varit med dem, har jag även haft tre andra följeslagare som varit absolut avgörande för projektets välmående. Alfred Mårtensson, Elias Sigurdsson och Robin Wikingsson har slitit hårt för att ge er den visuella del som lyft bloggen till en nivå jag själv inte hade kunnat hoppas på att nå. Ni har även varit ett väldigt stort stöd på plats, alla tre. Tack!
Väl i gymmet, i spåret, under den hemska uppvärmningen eller vid innebandyplanen har det även stått en annan kille som sett till att jag inte helt och hållet skulle bryta ihop, mentalt och fysiskt. Patric Larsson har nästan uteslutande stått jämte under träningarna och guidat så väl som puschat mig hela vägen hem. Utan din hjälp hade jag alldeles säkerligen fortfarande stått och förvirrat tittat på hantlarna och undrat över vilken nytta de möjligtvis skulle kunna göra. Tack!
Så, till de som i högst grad fått stå ut med mitt flåsande, stånkande och kvidande. För att inte tala om mitt högst undermåliga innebandyspel. Mina träningskamrater. Jag vill inte ens gissa hur många burpees jag står ansvarig för. Men, förutom att ni stått ut med mig har ni även hjälpt mig igenom något som jag omöjligt hade klarat utan er. Om jag såg låg på golvet i gymmet, på fotbollsplanen eller i Tinghallen så lyfte ni upp mig igen. Det är ungefär här som jag börjar låta onödigt blödig, men må så vara. Mer än något annat fick ni mig att känna mig som en i gruppen, att jag hörde hemma och hade en plats bland er. För det kan jag inte tacka er nog. Om vi tar oss förbi det faktum att någon helt otränad, under 28 dagar, ska försöka träna som en hockeyspelare kan vara tufft, kan det vara skrämmande nog att under 28 dagar, som en en tanig lite näsduksfärgad parvel, bara vandra in och sätta sig i ett omklädningsrum med hockeyspelare. Detta gjorde ni snabbt till ett ickeexisterande problem, vilket i sin tur tog tag i det andra problemet. Tack, både till er jag fick lära känna under fyra veckor och till er jag fick stifta bekantskap med de sista dagarna av min tid med er. Förhoppningsvis har jag om inte annat lärt er att uppskatta lugnet som nu kommer igen när jag tar mina gällt gula sympadojor och återgår till mitt arbete.
Läser ni detta och inte blivit nämnda ännu faller ni rent naturligt in i den sista kategorin av de jag vill tacka. Ni som följt mig, som läst vad jag skrivit, som tittat på vad Alfred, Elias och Robin har filmat och som på ett sätt eller ett annat integrerat med oss och önskat oss välgång. De flesta morgnar har det varit rätt tufft att resa sig ur sängen, för att inte tala om att åka till träningarna. Just detta har blivit mycket lättare när man läst någon av alla era lyckönskningar på twitter, eller fått en ryggdunk och ett skratt när vi sets öga mot öga.
Från mina sida hoppas jag bara att också ni har fått ut något av detta. Anledningen till att jag utsatt mig själv för det ni läst om här under min lediga tid var för kärleken till vår föreningen, vilket i förlängningen också blir till er. Jag ska inte sticka under stol med att det var för min egen skull också, men framför allt annat ville vi som dragit detta projekt framåt att ni skulle få känna er som en del av laget under så stor del av sommaren som möjligt. Inte bara till hösten, när ni själva kan vara på plats visa ert stöd.
Så ett stort tack till er också.
Och i och med att detta mitt sista inlägg här börjar ta slut, har denna blogg också uppfyllt sitt syfte och kommer därför inte längre att uppdateras. I alla fall inte med regelbundna inlägg från A-lagets träningar. Ni kan var lugna, vi kommer fortsätta att bevaka laget med de så uppskattade videoinslagen, varav några säkert kommer upp här, och jag kommer att genomföra mitt sista test i sinom tid, men detta med framförallt taif.nu som bas. Bloggen kommer dock som sagt att finnas kvar, skulle ni känna suget att gå in och återuppleva mina plågor på nytt.
Så, tack igen. Jag hoppas att vi ses på marknaden i morgon, i hallen lagom till ispremiären och under hösten, vintern och våren. Säg bara till om ni vill åt något träningstips så ska jag ge er Patrics nummer.