...

Intryck

Kategori: Allmänt

Första veckan avklarad, tre kvar.

Ni vet redan på ett ungefär hur det har gått, och vad jag har tyckt om saken. Så därför, bara en snabb sammanfattning. 

Det var jobbigt. Speciellt på måndagen. Jag fick spela innebandy. Det var svårt. 

Så, om jag nu istället ska berätta lite om de kamrater som jag har tränat med den senaste veckan. Från tisdagen och framåt har de varit rätt späckat med folk på plats, både från A-laget och juniorsidan. Främst till innebandymatcherna, som är en helt egen historia.

När det då kommer till träningen. Självklart insåg jag att de kör hårt. Att killarna är vältränade. Jag insåg nog inte riktigt hur hårt de kör och hur vältränade de är bara.
Nu har de förvisso sysselsatt sig med den här typen av självplågeri ett antal år, medan jag har pressat mig själv till att klara av samma sak i sex dagar, men det är ändå rätt imponerande. Speciellt eftersom flera av dem kommer till det dagliga tvåtimmarspasset efter en dag på jobbet, medan jag sitter och stönar över min träningsverk i soffan hela eftermiddagarna.

Jag ska också lägga till att jag är väldigt tacksam över att de har släppt in mig i deras träningsbubbla. De har varit högst stöttande, på ett grabbigt, hockeymässigt sätt. Flera av dem har jag stött på tidigare, andra har jag fortfarande inte fått tillfälle att stöta eller blöta några större frågeställningar med. Ett par intryck från några speciella individer kan jag dock lämna. 

Pappa Olsson, Robin, har verkligen levt upp till sitt namn än så länge. Dag ett av min träning var han visst och roade sig på annat höll, vilket gjorde att Niklas ”Sjöa” Sjöström tog tag i saker och ting. Sedan tisdagen är det dock Robin som går först. Snackar med alla, leder uppvärmning och ser till att alla är med och gör vad de ska under övningarna.
Medan jag står och kämpar med två vikter på fem kilo under rundan med kettlebells står han dessutom och pumpar på som en galning med de där små, svarta monstruösa sakerna.  

Nu säger jag inte att de andra inte tar i, för de kör precis lika hårt allihop, men det finns de hos vilka man ser tydligare på dem att de tar ut sig själva. Som ”Sjöa”. En rätt vanlig bild som mött mig är denna.

En karl i ljusblå t-shirt, keps bakochfram med armar som stockar lyfter skrot över huvudet. Detta högröd i ansiktet medan han tycks äta upp sin underläpp. Vilka han verkar ha flera av då det är något han gör upprepande gånger under veckan.
Samma man har dessutom en annan uppenbar egenskap. En sjuhelvetes tävlingsinstinkt. Något som framförallt blir väldigt uppenbart under just innebandymatcherna. 

Under dessa matcher är det nämligen ett generellt synsätt att de personer du alldeles nyss tränat och garvat med (tillexempel åt mig), som nu är en del av ditt motståndarlag, inte längre existerar i din bekantskapskrets. Detta gäller speciellt ”Sjöa”. Och spelar Jacob ”Lill-Jake” Nilsson i det andra laget är det speciellt uppenbart. Samma sak åt andra hållet. Jag ska inte bli för grafisk, men jag kan säga så mycket som att jag försöker hålla mig på motsatt sida planen när de är inne i samma byte. 

Där har också under dessa matcher visat sig att en av spelarna har en nu längre inte speciellt dold talang för en annan position än de han brukar spela på. Robin Olsson har varit en gigant i målet, en solklar kandidat till förstaspaden i höst om ni frågar mig. Detta utan att förringa OELs insatser i andra kassen. 

Så, där knöt jag ihop det rätt bra tycker jag.

Nu är det tre timmar tills dess att jag ska åka ner för starten på vecka två. Förhoppningsvis behandlar denna måndag mig lite vänligare än de senare. 

Tack på förhand för detta.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: