Utmaningen from TAIFtv on Vimeo.

Är det något jag alltid har velat ha så är det en ärkefiende, en nemesis. Jag vet inte riktigt varför, men det känns skönt att ha någon eller något man kan dumpa allt hemskt man bär på över. Allt det svarta i en. Jag tror dessutom det är något man kan hämta mycket motivation ifrån, att det skulle kunna hjälpa mig i träningen. Tänk att visualisera sin nemesis framför sig i löparspåret. Jag springer för att slå armarna om benen på honom eller henne och få dem att dåna i backen. Kablaow!
Plus att det låter bra, att ha en nemesis.
Det behöver inte vara någon superskurk. Ingen Lex Luthor eller Dr Doom, för er bättre pålästa. Jag skulle nöja mig med Jerry Seinfelds Newman. 
Men, tyvärr har jag aldrig riktigt hittat någon. 

Kanske har jag dock funnit en idag i överläkaren Anders Willstedt, som live i radion i morse hade mage att kalla vårt lilla projekt för ”En kul dumhet”. Som i etern konstaterar att jag inte kommer kunna kalla mig för en elitidrottsman efter 28 dagar. Den fräckheten!

... Nä, det funkar inte. Detta är något jag pressar fram. En nemesis måste komma sig naturligt. Jag gillade Anders, han verkade vara en väldigt trevlig och kunnig överläkare.
Jag vet faktiskt inte själv om jag någon gång sagt att jag tänkt mig bli en elitidrottsman. Speciellt inte efter 28 dagar. Soffpotatis hade de rätt i dock.

Dessutom, om vi ska vara brutalt ärliga, har jag än i dag fortfarande inte tränat som en elitidrottsman. Att säga att jag gör det är en förolämpning mot alla som bär det epitetet. Totalt, i gymmet, genomför jag nog en tredjedel av de övningar som spelarna tar sig för. När det handlar om något med fokus på en mängd repetitioner lyfter jag nog vikter som är hälften så lätta som restens. När det kommer till tunga lyft är jag nog nere på en tredjedel i vissa fall. Mer mäktar jag inte med. Varken på ett kropsligt eller själsligt plan, tror jag?

Lyssnar man på hela intervjun med Anders hör man honom dock säga att man kommer rätt långt på en månad. Man blir ingen elitidrottsman måhända, men kanske en glad motionär av hyggliga mått?

Faktum är, trots avrådan från överläkare, att jag skulle rekommendera den här träningsmodellen till er allihop som känner att ni behöver komma igång. Allt ni behöver är ett A-lag i valfri lagsport som opererar på en hyfsat hög nivå (förslagsvis hockey), ett tv-team som dokumenterar saken, tid att lägga på den träning, kost och vila som behövs och någonstans att publicera och behandla det du håller på med så att det blir stört omöjligt att lägga av utan att göra dig själv till åtlöje, nu rakt ut i offentligheten.
Jag lovar, det funkar. 

Så, till videon. Nu har ni säkerligen redan sett den och det finns det ju inte så mycket att säga. Jag är stor nog att nu i efterhand kunna dra tillbaka eventuella ursäkter så som felaktigt längd eller utformning på godissnöret. Jag fick stryk, fare and square. Tynger mig att jag lyckades utnyttja det tidiga försprång jag skaffade mig dock.
Det blir som ”Owe” säger revansch nästa vecka, då i en sport/TAIF-quiz. Mycket som står på spel där förutom den eventuella kvitteringen. 
Ponera följande: jag vinner! Hur gör vi då? Vi kom igång väldigt sent med de här utmaningarna, och eftersom det heter ”veckans utmaning”, och det bara är en vecka kvar av min träning, kan det ju sluta oavgjort. Inget klockrent upplägg detta, så här i efterhand. Så, vad göra?
Ingen aning, men vi löser det. Jag såg revolverskytte som ett förslag i min twitterfeed tidigare, det vore kanske något? Eller nocker, vad nu det var. 
Föresten, Lill-Jake som ny Jihde? Kom ihåg var ni läste det först.