Dag tre, bestående av egenträning för min del. Intervallträning närmare bestämt. Så, om jag kanske ska gå igenom hur en typisk vecka kommer att se ut för mig, och kanske också en typisk dag.

Måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar kommer jag att träna med spelarna nere i Tingsryd. En typisk sådan träning består i uppvärmning med lite lätt löpning, springa i trapporna i hallen och olika lyft med vikter. Efter detta är det olika övningar i gymmet beroende på dag, en runda med kettlebells och avslutningsvis löpning/spinning/innebandy eller liknande.
Även om jag nu kör med betydligt lättare vikter än spelarna så klarar jag så klart inte av att hänga med dem under ett helt tvåtimmarspass. Jag får ta lite längre pauser då och då, och om magen inte helt vänt sig upp och ner kan jag kanske delta på det avslutade konditionspasset.

Onsdagar och lördagar/söndagar har jag egen löpning hemma. Intervallträning på onsdagar, alltså idag, och ett lite längre löppass, efter vad jag klarar av, under valfri dag till helgen. Den andra dagen är min enda helt lediga dag.

En vanlig dag då, som gårdagen. Hur ser den ut?
När jag stiger upp försöker jag gå ut på en promenad för att motverka den värsta träningsvärken tidigare träning. Efteråt är det frukost. Nu för tiden brukar det vanligtvis bli vila eller lättare plock hemmavid fram till lunch. Innan eller runt klockan 13:00 ska jag få i mig en rejäl lunch, samtidigt som jag häller i mig så mycket vätska som det bara går under dagen. Framåt eftermiddagen gör jag mig redo för att åka ner till Tingsryd. mellan 17:00-19:00 är det träning, direkt efteråt häller jag i mig en proteinshake, åker hem, äter en rejäl middag, lägger mig och soffan och går sedan till sängs.
Under mig första vecka ska jag dessutom försöka få i mig en del vätskeersättning och fyra glas med creatin.  

Så, då vet ni hur jag kommer att spendera min semester.
Från och med nu ska jag göra det bästa jag kan för att motverka att det här blir en träningsblogg rakt upp och ner, där jag räknar kalorier och lägger upp statistik från min runkeeper app. Hur intressant det än skulle bli.

Jag ska villigt erkänna att jag vid ett antal tillfällen i går kväll och i dag under förmiddagen resonerade i banorna att bryta, eller åtminstone skära ner något på träningen. Fram till 14:00 i eftermiddags var min mage i uppror och jag kunde inte riktigt reda ut hur jag skulle kunna åka ner till Tingsryd och köra samma pass under gårdagen.
Bara uppvärmningen tog ju nästan död på mig.
Men, med lite Resorb (vättskeersättning) och pasta i magen, ett nytt träningsställ inköpt och lite uppmuntrande ord var det in i eländet åter en gång.

Och vet ni vad? I dag gick det faktiskt rätt skapligt.
Lite lugnare på uppvärmningen och mer vätska in istället för ut under träningens lopp gjorde att jag tog mig igenom övningarna rätt skapligt. Inte för att det på något sätt var lätt. Under dagens kettlebellspass fick jag bara sitta och... sitta. Mina ben skakar så fort jag reser mig upp och min rygg håller på att döda mig (inte på grund av felbelastning, så oroa er inte).

Genom hela träningen var jag dock ständigt medveten om vad som närmade sig. För varje benböj, armböj och utfall såg jag fasan komma mot mig. Och jag blev påmind om det helvete som väntade var jag än vände blicken. En innebandyklubba här, en där borta. Överallt stod det antingen vattenflaskor eller innebandyklubbor, och jag visste att jag inte skulle få vända hem innan jag genomfört i alla fall en halvlek. 

Som vore det den gröna milen lommade jag sakta och tungt bort mot Tinghallen inför den stundande dödsstöten. Fram tills dess hade jag alltså lyckats hålla nere allt jag fått i mig tidigare under dagen, och det var något jag väldigt gärna ville fortsätta med.
Då jag är hela 22 år fyllda kom jag att tillhöra det äldre laget, de som spelar med kläder på överkroppen, tack och lov.

Men, även detta gick rätt bra. Jag ska inte överdriva min betydelse för laget, om det ens går. Så istället för att berätta precis hur allt gick till kan vi väl bara titta på hur min match såg ut, på pappret. Jag vill nämligen minnas att jag slutade på plus snarare än minus och att jag bidrog med i alla fall en assist. Vad säger ni, ska vi lämna det där?
Jag tror dock att matchen spelades in av mina trogna förföljare från TAIFtv, så det kan vara att ni får genomlida min debut som innebandyspelare i HD om några dagar.

Mitt första träningspass kommer också att publiceras i videoform om några dagar. Det är nämligen inget enkelt arbete att klippa ihop över 60 minuter inspelat material, så ni får ha lite tålamod där.

Men nu är jag alltså hemma igen, och jag tror att utslaget på en kväll så har jag klarat av ungefär samma slags pass i dag som i går, utan kolapps. Jag har precis hämtat ut en kartong med pulver av både det ena och det andra som ska se till att jag inte tynar bort under min semester. Så en hink av vad det nu än är jag ska få i mig ska jag väl kunna tröka ner.

Vi kör på det. 
I morgon ska jag sköta träningen hemifrån, så då kan jag berätta mer om hur upplägget på det här projektet.

Ha det tills dess.

Det har varit svårt att hålla igång något vidare idag, då min mage inte riktigt varit med mig. Efter en tur på stan, Resorb och träningskläder inhandlade (och det först nämnda inmundigat) har det börjar reda upp sig, så förhoppningsvis ska det gå att köra på i hyfsad fart även i kväll.

Jag tänkte att jag skulle förklara för er hur vi har tänkt angående den här bloggen. Vad som kommer att hamna här. Som ni redan har sett ett exempel på så kommer TAIFtv (Alfred Mårtensson, Elias Sigurdsson och tillskottet Robin Wikingsson) att följa mig under hela resan. Men, då de tyvärr har liv vid sidan av all inspelning och klippning kommer de inte att kunna vara med mig alla dagar i veckan. 

Jag skulle gissa att det blir cirka två klipp i veckan från dem, kanske något klipp inspelat från min mobil och resterande dagar inlägg i textform. Rätt omgående kommer vi också att skifta fokus till det som är mest intressant, spelarna och föreningen. 

Nu ska jag ladda upp för kvällens träning. Det ryktas att det blir innebandy.
Vi får väl se hur det blir med det.

När vi satt och planerade det här projektet växte det relativt snabbt fram en form och en plan kring hur jag skulle förhålla mig till träningen. Planen var att inkorporera en hel del skådespeleri. Att jag skulle spela den den kaxiga och rätt nonchalanta pojkspolingen som snart blev satt på sin plats och insåg att det faktiskt krävdes lite ansträngning för att klara sig igenom de 28 dagar som komma skulle.
När jag nu kan bocka av dag ett ligger den planen i spillror, allt på en litet gräsplätt utanför Nelson Garden, tillsammans med... annat.

Det går inte. Jag skulle inte klara av hålla uppe den charaden samtidigt som jag ska ta ut mig in absurdum under en hel månad.
Istället kommer ni få den absoluta sanningen, och min berättelse om hur extraordinärt svintufft detta faktiskt är.  

Jag har faktiskt svåra problem med hur jag ska förklara vad som hände under träning nummer ett. Tar jag i för mycket, som ovan, låter det bara som överdrifter och plattityder efter ett tag. Skulle jag tvärt om spela oberörd, vilket ju var tanken från början, blir det bara orealistiskt.

Tyvärr går det inte att komma ifrån ett faktum. Eller sex faktum närmare bestämt. Precis så många gånger som jag var tvungen att lämna hallen för att lufta magen.
Dessa faktum visar rätt tydligen exakt hur mycket jag tog ut mig själv. 

Det hela var faktiskt rätt fascinerande. Under hela den sista övningen, vilken bestod att att svinga runt vikter (kettlebells för de andra, det fanns ingen lätt nog åt mig) gick jag på någon form av autopilot. Jag var i stort okontaktbar och det var bara Patrics kommandon som trängde igenom allt brus: ”Nu kör vi igen”, ”vila”, ”kom igen”, ”en till”.
Så fort han sa åt mig att ställa mig upp för att köra en omgång till ville jag bara lägga mig ner och blunda, så att allt tog slut. Men jag kunde inte. Det gick inte att göra något annat än att ställa mig upp och köra en vända till. 
Detta fick i sin tur effekten att jag i 30 minuter låg, närmast apatisk, utanför kiosken och kunde inte göra annat än att sända ut ett stön eller två.

Även om jag inte tränat innan detta så har jag tagit ut mig själv, men detta var annorlunda. Borträknat vissa värre däckningar tillskrivna sjukdom har jag nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde igår runt 18:30. Om jag så rörde en muskel, eller tog ett lite för djupt andetag, var jag uppriktigt orolig för att jag skulle svimma.
Men, efter att ha fått i mig lite vatten och slickat på en chokladkaka lyckades jag resa på mig och ta dra hemåt. Och här sitter jag nu.

Träningsverken har inte kommit ännu, men det lär den naturligtvis göra. 
Får se hur sugen jag är på att åka tillbaka i morgon.

(Diverse stavfel, felaktiga meningsbyggnader, problem med tempus eller, om jag upprepat vissa stycker fler gånger än lämpligt, eller svårigheter i hanterandet av det svenska språket i allmänhet skyller jag i detta fall på allt som nämns i detta inlägg. Och att jag under tiden jag har skrivit sagda inlägg slumrat till två, tre gånger)

Träningstester from TAIFtv on Vimeo.

Då så, det ni ser i klippet ovan är vad jag kommer att sysselsätta mig med den närmaste månaden. Jag ska inte skriva speciellt mycket i detta inlägg utan låter filmen tala för sig själv.

Jag kommer senare att förklara upplägget mer exakt, men då det rudimentära träningsschema jag sitter på i min telefonen är helt obegripligt får vi vänta tills också jag har fått allt förklarat för mig.
Men, även om ni ser mitt resultat ovan, hur svårt kan det vara?

Jag har dessutom hört att det ska vara mest juniorer på plats i kväll under mitt första deltagande, och dem ska jag väl ändå kunna hänga på (dra ifrån?).
Jag vill tro att det i stort hänger på dagsform, så om jag sitter kvar ett tag till här i soffan och vilar upp mig riktigt ordentligt ska det nog gå fint.

Så oroa er inte över mig. Förhoppningsvis kommer jag med ett inlägg under kvällen och berättar historien om hur en glad amatör slängde kettlebells och TAIF-junisar åt alla vädersträck inne i Nelson Garden.
Vill ni följa mig i realtid har jag dragit igång ett twitterkonto: @28dagarsenare.
Följ mig där, kom med lite uppmuntrande lyckönskningar eller spörsmål ni vill att jag tar med mina nya träningspartners. 

På återhörande.