När vi satt och planerade det här projektet växte det relativt snabbt fram en form och en plan kring hur jag skulle förhålla mig till träningen. Planen var att inkorporera en hel del skådespeleri. Att jag skulle spela den den kaxiga och rätt nonchalanta pojkspolingen som snart blev satt på sin plats och insåg att det faktiskt krävdes lite ansträngning för att klara sig igenom de 28 dagar som komma skulle.
När jag nu kan bocka av dag ett ligger den planen i spillror, allt på en litet gräsplätt utanför Nelson Garden, tillsammans med... annat.

Det går inte. Jag skulle inte klara av hålla uppe den charaden samtidigt som jag ska ta ut mig in absurdum under en hel månad.
Istället kommer ni få den absoluta sanningen, och min berättelse om hur extraordinärt svintufft detta faktiskt är.  

Jag har faktiskt svåra problem med hur jag ska förklara vad som hände under träning nummer ett. Tar jag i för mycket, som ovan, låter det bara som överdrifter och plattityder efter ett tag. Skulle jag tvärt om spela oberörd, vilket ju var tanken från början, blir det bara orealistiskt.

Tyvärr går det inte att komma ifrån ett faktum. Eller sex faktum närmare bestämt. Precis så många gånger som jag var tvungen att lämna hallen för att lufta magen.
Dessa faktum visar rätt tydligen exakt hur mycket jag tog ut mig själv. 

Det hela var faktiskt rätt fascinerande. Under hela den sista övningen, vilken bestod att att svinga runt vikter (kettlebells för de andra, det fanns ingen lätt nog åt mig) gick jag på någon form av autopilot. Jag var i stort okontaktbar och det var bara Patrics kommandon som trängde igenom allt brus: ”Nu kör vi igen”, ”vila”, ”kom igen”, ”en till”.
Så fort han sa åt mig att ställa mig upp för att köra en omgång till ville jag bara lägga mig ner och blunda, så att allt tog slut. Men jag kunde inte. Det gick inte att göra något annat än att ställa mig upp och köra en vända till. 
Detta fick i sin tur effekten att jag i 30 minuter låg, närmast apatisk, utanför kiosken och kunde inte göra annat än att sända ut ett stön eller två.

Även om jag inte tränat innan detta så har jag tagit ut mig själv, men detta var annorlunda. Borträknat vissa värre däckningar tillskrivna sjukdom har jag nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde igår runt 18:30. Om jag så rörde en muskel, eller tog ett lite för djupt andetag, var jag uppriktigt orolig för att jag skulle svimma.
Men, efter att ha fått i mig lite vatten och slickat på en chokladkaka lyckades jag resa på mig och ta dra hemåt. Och här sitter jag nu.

Träningsverken har inte kommit ännu, men det lär den naturligtvis göra. 
Får se hur sugen jag är på att åka tillbaka i morgon.

(Diverse stavfel, felaktiga meningsbyggnader, problem med tempus eller, om jag upprepat vissa stycker fler gånger än lämpligt, eller svårigheter i hanterandet av det svenska språket i allmänhet skyller jag i detta fall på allt som nämns i detta inlägg. Och att jag under tiden jag har skrivit sagda inlägg slumrat till två, tre gånger)