Ja, vad finns det att säga? Två veckor har snart gått och jag måste ändå säga att det här med träning har fallit in som någon sorts rutin. Lättare när man inte har ett jobb att spendera nio av dagens timmar på, så klart, men ändå. Det trodde jag inte.
Det är inte lätt, men jag trodde att det skulle ta emot betydligt mer att ta sig till hallen varje dag än vad det faktiskt gör. Det som fortfarande är svinjobbigt är allt som har med konditionen att göra. Alltså springa, cykla, till och med uppvärmningen. De tunga lyften är på något sätt hanterbart. Man tar ut sig på ett skönare sätt. Intervaller på cyckel tillexempel, eller innebandyn, det är ren plåga.

Jag fick dessutom sköta mig relativt själv i dag, för första gången. Främst då jag kom för sent till träningen. Det var ingen som behagade tala om att vi startar en halvtimme tidigare på fredagar. En komplott enligt mig för att få ett flak öl till nästa veckans öllotteri, vilket man tydligen är skyldig vid försening. Killarna nekar.
Öllotteriet föresten. Ett totalt nederlag för egen del. Mest frustrerande var när styrelsens Johan Blomster med sambo valsade in och roffade åt sig 

Åter till träningen. Jag har alltid haft Patric eller någon annan spelare i hasorna tidigare, som sett till att jag alltid haft att göra. Inte i dag, förutom Owesson som aldrig tycks släppa mig med blicken. En overksam sekund och han är där. ”Hur många... (valfri övning) ska du göra?”, ”Gör tre till”. Effektivt helt klart.

Tack och lov har det tappra TAIFtv-gänget börjat släppa mig allt mer med blicken och riktar istället in sig på vissa utvalda spelare. Jacob ”Lill–Jake” Nilsson senast, som ni säkert såg, och Rasmus Willman i dag. Han sköter sig karln, och är lätt att intervjua. Ett klipp som kommer upp här i dagarna och där både snack och armhävningar säkerligen kommer med.

Tacksamt med era frågor föresten, det hjälper upp. Släng in några till om ni kommer på, antingen här eller på Twitter. Väldigt välkommet.